Så vill jag nu att ljuset skall lysa inifrån och ut
och mitt ansikte bli genomskinligt
och aldrig mer feghet.

Det som jag nu vill är inte
de gnistrande guldringarna
men ödmjukhet.

Väpnaren på knä och klädd i sin fläckiga vinröd-vita jacka
lyfter upp den genombrutna skålen
fylld med rosens alla törnen.

Givande upp min hårdhet som var till skydd
måste jag rida med öppet visir
och låta ljuset brinna rakt och vitt
inifrån och ut så att mitt ansikte aldrig mer kan bli feghet.
O jag vet att öppenhet alltid är till döds,
och min vajande vinröd-vita fjäderbuske faller
med plymerna bräckta.

Men måste är rosen på mitt banér
måste min lösen och min tvingande nödvändighet
måste är det glödritade ordet i blomman
måste det är jag.

Tag mig då. Böj min vilja.

"Den vackra timman"

"Innehåll"

"Den gyllene åldern"