Då kastar jag ut mina lätta solfjäderformade nät,
min vänlighets nät,
och de flyter som spensliga bladnervslinjer.

Då låter jag gå min kärleks tunga ankare,
och det sjunker, sjunker
bland de glittrande silvervita stimmen.

O, jag älskar de stumma djupen
under ängsliga slöjor av sjögräs.

Men båten är bara en dröm
gjord av balsaträ, visserligen tjärad
men alltför lätt. Jag vet:
en nerfallen nymåne med uppsvängd akter och för.
Det är där i fören jag står med händerna allvarsamt fyllda
av nät, av sänken, av linor, av flöten.

Strandens avlövade skog
sjunker inåt mot sin violetta tystnad.
Sjön är jordens blänkande öga
som aldrig såg de oerhörda synerna.
Längst nere sover djupen
med mjuka molnflikar i de förstummade munnarna,
vattnet sjunger glömska
för de trasiga näten
och mina rådlösa händer.

"Morgonen"

"Innehåll"

"Den vackra timman"