Universum: ett smyckeskrin med diamanter
på den svarta sammetsbädden.
Genombrutet
tidlöst flytande och utan botten, lock och kanter.
Högt och öppet, ändå slutet
upp till brädden
fyllt av allt,
genomblåst och tomt och kallt.

Här och var ett knippe ljus
åt något håll och lågfrekventa mumlanden och brus
från stjärnor i förvandling, sönderfall och ny förening.
På sin fruktans berg
står människan, ett knotigt monument
ett träd mot himlen vänt,
på spaning efter gryningar och andra fenomen
av optiskt trolleri och sken
och vill ur form och färg
förstå en mening.

Som rosor
bleka nebulosor
slår ut och gungar fram på tidens våg,
skenbart oberörda
men offer för förvandling och sakta förda
mot sitt sönderfall.
Som vi, som de, som allt och ändå ingen.
Så blåser genom tingen
en vind som är förändring eller evighet.
Vår farkost jorden kränger i den
med seglet spänt mot solens givmildhet
ett udda fall
i rummet och i tiden.

Universum: någons dröm. Diffus.
Ett mörker fyllt av ljus.

"Vaktposten"

"Innehåll"

"Vårvisa"